Grått idag. Stig är jätteförkyld och har glömt allt om hur man är en solstråle ;) Men jag är nyklippt och nyslingad och redo för sommaren. Först var jag orange och prickig i håret (note to self: använd inte applikator i mitt hår!) men nu är jag JÄTTEBLOND för att dölja det orangeprickiga. Ni kommer ihåg Jannika, som miste sin flicka Nike? Och den insamling som Mia startade? Jag har vidareförmedlat två bidrag till insamlingen från älvsbybor som inte alls känner Jannika, och förundrats ännu en gång över hur omtänksamma människor är när det kommer till svåra saker. Nog finns det några få som väjer för sorgen men de allra, allra flesta tar sig tid att säga vänliga ord, klappa om eller krama. I Jannikas tackbrev beskriver hon den värmen på ett oerhört vackert och rörande sätt. Läs det och krama varandra!
5 kommentarer:
Läser "Jannikas tack", skrivet av en person jag inte känner, och börjar gråta... Vilken ofattbar sorg att förlora sitt barn... Och att mitt i det värsta som kan drabba en, ändå fortsätta fungera. Och vilka fina vänner hon har runt omkring sig Anneli. Sorg är obeskrivligt, ser olika ut och kan vara svårt att möta - vilken skillnad ni gör. Berörd och tagen.
/Linda
Ja, det är en tröst i det hemska att det finns en sån enorm människokärlek runt oss! Kram fina Lua <3
Oj, jag är inte anonym - det var jag som skrev förra inlägget;-)
Så ofattbart att mista sitt barn, det finns inga ord för den tanken...
Linda: visst är det så. Du skriver så vackert. Tack för att du läser och kommenterar!
Mia: Jag läste att du ska åka på begravningen. Mina tankar kommer att vara hos er den dagen. Varm kram!
Marie-Louise: välkommen hit! Du har rätt, orden tar slut. Kram!
Skicka en kommentar