... efter pappa drabbar mig då och då, med full kraft. Idag kollade jag runt lite på facebook och hamnade på den här bilden hos Åsa. Jag har sett den flera gånger förut och den hänger förstorad hemma hos mamma. Men ändå. Den slog mig mitt i planeten.
Jag har tänkt mycket på pappa de senaste veckorna, hur roligt han skulle ha tyckt att det var med ännu ett barnbarn. Hur han tänkte åka in till förlossningen när jag höll på att föda Alva, för att se till att jag fick den vård jag behövde ;). Hur han skött om alla de små med sådan (ibland överdriven) omtanke. Hur gott han kunde skratta åt deras uttryck och manér. Hur han alltid lockade fram ett skratt och hittade en positiv tanke när man var ledsen eller hade det svårt. Att mina barn inte får lära känna honom är så obeskrivligt sorgligt.
Den tacksamhet jag känner över att ha haft en sådan fin pappa, är så stor. Hoppas att jag och Peter kan vara ett lika stort stöd för våra barn, även sedan de blivit vuxna.
Har ni verkligen lyssnat på den här supervackra versionen av pappas favoritsång?!
