Igår tog vi farväl av lille Sebastian, som somnade in i mamma Maries mage i vecka 35. Det var en mycket vacker och obeskrivligt sorglig stund vid graven. David och Marie hade samlat sina föräldrar och syskon med respektive kring sig. Jag är så tacksam över att vi fick vara med och säga hejdå och dela sorgen. Vi hade ju längtat så efter att få träffa "lillkusinen". Många, många tårar fälldes och många, många kramar värmde och gav lindring i smärtan.
Jag avslutar med dikten som Peter läste vid graven:
Var inte arg lilla mamma
jag var tvungen att gå.
Den dagen hände det och då
orkade mitt hjärta inte slå.
Älskade pappa
mitt liv blev så kort.
Ta hand om varandra
när jag flyger bort.
Jag vet att ni gråter
och det finns ingen tröst.
Men lyssna till ert hjärta
och ni kan höra min röst.
Jag finns inte bland er
men jag finns ändå.
Jag hör era böner
och älskar er så.
6 kommentarer:
Så vackert...mina tårar trillar ned. Ta hand om er
Åh, vad sorgligt. Det borde inte få hända. En liten kille som aldrig fick vara med :-(
Hjälp, tårarna bara sprutar här. Vilken fruktansvärd mardröm, och ändå så vackra och ljusa ord. Slutar aldrig fascineras över hur orättvis världen är...
Varma tankar och kramar i sorgen! Tinis
Såg annonsen, så oerhört sorgligt =( Varma kramar...
Tack för att ni tog er tid att visa omtanke! Det värmer verkligen! Kramar om er alla.
Skicka en kommentar