Olyckligt!

I fredags fick jag ett sådant där telefonsamtal som man verkligen inte vill ha. Displayen visade att det var Alva som ringde och jag svarade "Tjenare bruttan" men det var en av handbollspapporna i luren. Han berättade lugnt att Alva cyklat omkull och att ambulansen var på väg. Jag fick veta att hon slagit ut en tand och gjort illa sig i ansiktet.

Resan från Tväråsel till Älvsbyn var evighetslång! När jag klev in i ambulansen och såg Alva ligga med nackkrage och ansiktet alldeles blodigt och svullet, blev jag konstigt nog helt lugn, totalt fokus på att lugna henne. Hon var tydligt omskakad och frågade hela resan, med lilla, lilla rösten: "Vad hände?" Jag svarade att hon ramlat med cykeln och hon svarade förvånat: Jaha... Frågandet upprepades ungefär var 5:e minut hela eftermiddagen. Det var otroligt obehagligt och inuti var jag så orolig, men utåt: lugnet själv.

Eftermiddagen tillbringade vi på akuten. Alva mådde pyton och det var ett evigt väntande. Resultatet blev tillslut sju stygn i ansiktet och en konstaterad kraftig hjärnskakning. På kvällen fick vi komma på avdelning för att övervakas över natten.

Först då (vid 19) blev Alva ordentligt kontaktbar. Hon mindes då INGENTING av de senaste dagarna. Bland annat var matchen mot Råneå (vinst 8-0) helt borta! Under kvällen började minnet sakta komma tillbaka och det första hon mindes från matchen var att Julia gjort sitt första mål i karriären, ett nickmål i krysset :) Natten var lugn. Personalen kollade status varje timme fram till klockan 01, sedan fick vi sova ostört. På morgonen kom en kirurg och tittade på hennes glugg och tyckte att tandläkaren kunde vänta till måndag, eftersom tanden ändå inte fanns kvar.

Efter lunch fick vi åka hem. Söta, snälla Sven kom och hämtade oss, så vi slapp vänta på bussen. Trött och mörbultad valde hon ändå att åka på den årliga grillfesten med tjocka släkten. Älskade unge. Jag är så oändligt tacksam över att det gick bra.

Peter är verkligen en cool farsa! På lördagen ringde han till mig och frågade var det fanns några varmare kläder till lillebror för han tänkte åka på Älvsbyns karneval och äta mat från alla världens hörn. Så han packade in hela konkararongen och drog iväg. Lillebror skötte sig med den äran och lät sig betittas, lugnt sovande.

För övrigt så övningskör vi nu med namnet Stig till lillebror. Pappa var ju verkligen barnens vän och att våra små barn inte får lära känna honom är så obeskrivligt sorgligt. Symboliken i att en man kliver ur tiden och en annan kliver in är fin, och de får en sorts kontakt ändå, fast de aldrig träffats.