Minnen

Jag lyfter ögat mot himmelen och knäpper hop mina händer.

Du käre Far som är barnens vän, till dig min tanke jag vänder.

Ett novemberfika hemma hos oss, 2006. Morfar och Allis. Inte anade jag då att vi hade så kort tid kvar tillsammans, jag och min pappa. Jag tycker så mycket om den här bilden för den visar verkligen pappa precis som han var: redo att brista ut i ett stort, härligt skratt!

Helgen har ägnats åt att minnas pappa. Hans grav är så fin och där har brunnit flera ljus, hela helgen. På fredagkväll var jag på en utegudstjänst på kyrkogården där han ligger. Frosten hade klätt allting i gnistrande vitt och det var 5 grader kallt. De hade tänt massor av maschaller och satt ut bänkar. Prästen och kantorn läste så vackra ord och vi sjöng Blott en dag, Tryggare kan ingen vara och Bred dina vida vingar, samtliga pappas favoritpsalmer. Jag grät dock oavbrutet och kunde inte ta en enda ton! Förlösande tårar - jag kände mig lugn och varm om hjärtat när jag gick hem.

På lördag kom mamma hit och alla som kunde följde med till graven. Sen gick vi till kyrkan för minnesgudstjänst. Vi var många som var där för pappas skull och det kändes bra. Mamma blev väl omhändertagen. Efter kyrkan gick vi och mamma hem till oss och åt middag. Sen såg vi på gamla bilder och videoklipp med pappa och gladdes åt att vi fått ha en sån underbar pappa och make. Mamma sov här och det var så mysigt!

Tack för allt gott du mig ständigt ger, att känna, älska och äga.

Tack käre Far för så mycket mer, än jag kan tänka och säga.