Äntligen...

Onsdag morgon klockan 5 föddes vår otroligt stilige pojke! Vi åkte in vid 8 på kvällen före, med oregelbundna, fjesiga värkar och misstänkt vattenavgång. Ingen vidare progress dock så strax efter midnatt tog de hål på hinnorna och då drog det igång, men efter ytterligare ett tag (tidsbegrepp oklart) tar jag emot lite värkstimulerande. Andas lustgas och profylaxar för glatta livet.

Någon gång under natten ber jag om epidural och får det. Det som "knäckte" mig var att jag hade SÅ ont även mellan värkarna. (Efteråt såg jag att de succesivt ökat droppet utan att kolla om det var okej, förmodligen var det därför jag inte klarade av att hantera värkarna) Epiduralen var perfekt lagd, jag kände tydligt alla kontraktioner men de värsta topparna kapades och jag blev smärtfri mellan värkarna.

Klockan halv 5 var jag 8 cm öppen men huvudet låg fortfarande högt. Sedan gick det undan och ungefär fem i fem kände jag krystimpuls och bad att få lägga mig på sida, för jag ville föda så. Mitt i själva vändningsproceduren a lá valross, fick jag JORDENS krystvärk som drev ut halva ungen! Jag andades för kung och fosterland och barnmorskan höll emot så när nästa värk kom, kom resten! Då var klockan 4.59! Jag är otroligt nöjd med förlossningen, den var helt och hållet min. Jag och Peter var ett superteam, helt oövervinnerliga

Jag förstod rätt snabbt att det var en rejäl bit jag fått och mycket riktigt. Vågen visade 5020 g och han sprängde måttbandet med sina 58 cm! Moderkakan lossnade med viss hjälp men sedan ville blödningen inte riktigt ge sig och när jag blött 950 ml fick jag någon medicin i droppet och då gav det sig. Vi fick vara i lugn och ro länge, med vackra lillebror och det fantastiska fikat!

Lillebror (fortfarande namnlös) sover, sover, äter, bajsar, sover, äter, tittar vingligt och förundrat på världen med sina kloka, kloka ögon, släpper en brakfis, äter en slurk och somnar igen... Är det konstigt att man är upp över öronen förälskad?