Det är bara att äta lite av allt. Eller?

Hur ofta har du:

Köpt en kartong småtomater, ätit upp dem i bilen och mot alla dina principer slängt ut skräpet genom fönstret för att dölja alla spår?

Plockat fram en köttfärsbiff ur frysen och knaprat i dig den på stående fot för att ingen ska se dig?

Vaknat på morgonen och lovat dig själv att inte äta ett enda kokt ägg på hela dagen och misslyckats?

Skyllt på barnen när det i själva verket är du som ätit upp resterna av gårdagens middag?

Inte så ofta va? Byt ut småtomater mot 3-för-15-chokladbitar, köttfärsbiff mot kärleksmums, kokt ägg mot godis och middag mot födelsedagstårta. Känner du igen dig då? Det gör jag och jag skulle kunna räkna upp många, många fler exempel på missbruksbeteende.

När jag läser Anna Halléns blogginlägg och tänker på min egen vikthistoria känns det så glasklart att vissa är beroende av kolhydrater medan andra klarar av att hantera det. Att det inte handlar om att kalorier in och kalorier ut utan att det är skillnad på vilken typ av livsmedel jag stoppar in i kroppen. Efter varje gång jag misslyckats med någon diet har jag käckt hävdat: "nämen, det är nog bäst att äta av allt, men inte alltid". Och så misslyckats med det. Jag är så glad över LCHF!