Länge har jag, enligt rådande rön, sökt anledningen till att jag så lätt går upp i vikt inom mig. Oprah och andra ber mig fråga mig själv: VARFÖR äter jag? Är jag verkligen hungrig eller äter jag för tröst/belöning/slippa känna/av ilska... Ja, ni förstår. Och nog kunde jag se att det ofta var så.
Men när jag började äta LCHF hösten 2008 försvann det här behovet. Blev jag plötsligt en hel människa som inte behövde psykoterapi för att utreda hur mina föräldrar tagit mig genom den orala fasen? ;)
Tänk om det är så att vår kamp mot övervikten är fysiologisk/biologisk snarare är psykologisk/själslig? Att det är kroppen som beordrar oss att äta kolhydrater för att lagra fett inför vintern, när det nu verkar finnas. Jämför med hösten förr när tillgången på kolhydrater var god men tidsbegränsad. Det gällde att stoppa i sig så mycket som möjligt och lagra fett för vintern.
Och tänk om det är så att kampen upphör när tillgången på kolhydrater stryps. Jämför med vintern, våren, sommaren förr, när kolhydrater verkligen tillhörde ovanligheterna.
Hur som helst mår jag så bra på LCHF!
Intressant läsning: www.kostdoktorn.se
I morgon styr jag och Stig kosan mot Arcushallen för att se Alva spela fotboll. Årets första turnering, men säkerligen inte den sista! Kul, kul!!
1 kommentar:
mmm... lchf med säsongstouch är min melodi
:-)
Skicka en kommentar