tisdag 22 mars 2011

Jag väntar vid min mila

Idag är det tre år sedan pappa stilla somnade in, en solig påskaftonsmorgon. Den här hjärtliga bilden på honom och hans bror är från den sista kolmilan de gjorde, sommaren 2007. Pappa hade en kärlek till skogen, som ibland tog sig roliga uttryck. "Kom nö sko´rdö få sij, slecke granne vedakas i ha backe boda!" Och så skulle den vackert travade veden beskådas och beundras :)

Pappa hade så fina, kraftfulla händer. De var ständigt i rörelse och fast han hade tummen mitt i när det gällde snickeri, kunde de laga symaskiner och ta ömt i små barnbarn. Den sista veckan på sjukhuset tänkte jag mycket på hur konstigt det var att hans händer var så stilla. Jag minns hur mjuka de kändes mellan mina.

Här är en helt annan situation där pappa också är hemma. Omgiven av sin stora, högljudda familj njuter han, stolt som en tupp. Om man tittar nära ser man att hans stora hand vilar på Isaks lilla.

Att ha fått ha en sådan fin pappa är en gåva. Sorgen är kärlekens pris.

6 kommentarer:

Susanne Löfgren sa...

Sorg är priset vi får betala för att ha älskade själar i vårt liv! Men det är helt klart värt det! Så mycket vacker kärlek vi får uppleva i våra dagar. Å alltid lever vi kvar i varandras hjärtan :)

Fjällmor sa...

Kram.

Stor..

Anna / Sand´s Drömmar sa...

Kram från en till som sörjer.

Lua sa...

Snusan: Fint skrivet! Tack.

Fjällmor: varm kram tillbaka!

Anna: jo, jag vet. Jag tänker ofta på dig när jag saknar pappa och vet att jag inte är ensam.

Karin sa...

Jag skrev alldeles nyss ett inlägg om Morfar och så går jag in på din blogg och du har skrivit så fint. Blir ju alldeles tårögd här på jobbet!

Livsvis sa...

Fint skrivet, med mycket kärlek!!